Ensamhet i Mumindalen – Del 1

Text: Sanna Tirkkonen, Bilder: Moomin Characters

Ensamhet och utanförskap är centrala teman i Tove Jansson verk. Ensamhet tar hon upp i synnerhet i Pappan och havet, men även de andra muminberättelserna arbetar med teman som utanförskap och hur man hittar sin egen plats. I Janssons värld kan även livlös materia peka på ensamhet: I utkanten av Mumindalen finns de svårframkomliga Ensliga bergen, hatifnattarna samlas på en enslig ö, och Muminpappans äventyr bevittnas av en ensam måne. I Pappan och havet är Mårran så ensam att det får marken att frysa och landskapet blir dimmigt.

Ensamhet är ett ord som vi lätt tänker att vi förstår. Men i den vetenskapliga forskningen har man inte nått fullt samförstånd om en definition på ensamhet. En definition är viktig, för den avgör hur det fenomen man studerar ser ut, hur man identifierar det och vilka metoder man tar till för att råda bot på det.

I ensamhetsforskning gör man i allmänhet skillnad mellan upplevd ensamhet, social isolering, utanförskap och att vara ensam. Att vara ensam, i betydelsen för sig själv, kan vara neutralt eller till och med behagligt; ett lugnt och kreativt tillstånd. Egentlig ensamhet, att man känner sig ensam, är däremot en upplevelse av att man saknar betydelsefulla relationer på ett obehagligt sätt; det kan till och med orsaka lidande. Den upplevelsen kan vara tillfällig eller långvarig.

Ensamhet kan man uppleva både när man är isolerad och när man är omgiven av andra, till exempel i skolan, hemma eller på ett vårdhem. Det viktiga är inte mängden kontakter, utan hur man upplever sin relation till andra människor. Ensamhet är inte heller bara ett problem för individen – redan tanken på ensamhet innefattar att det finns andra människor som man inte har en betydelsefull kontakt med.

I Tove Janssons produktion behandlas temat ensamhet naturligtvis med skönlitterära metoder, men i hennes böcker går det att identifiera olika former av ensamhet som också studeras vetenskapligt. En del av Janssons figurer är ensamma för att de inte har någon, medan andra är ensamma för att kontakten till dem som finns nära verkar ha brustit.

Mumindalen är känd som en plats där dörrarna står öppna för figurer och knytt av olika slag. Och i centrum finns en hemtrevlig familj. Ändå funderar Tove Janssons centrala figur, Mumintrollet, ständigt på sin relation till världen omkring sig och dess normer och vad som anses acceptabelt, ofta på avstånd och som observatör. Ensamhet syns inte alls alltid utåt.

Muminpappans utanförskap

Av muminberättelserna kan man till exempel se Hatifnattarnas hemlighet som en berättelse om Muminpappans försök att höra till, men ändå bli utanför. Pappans äventyr på hatifnattarnas ö tar också upp teman som att binda sig eller vara fri, att trivas med ensamhet och att behövas. Tillsammans med hatifnattarna byts Muminpappans längtan efter frihet efter en ivrig start i en känsla av avskildhet. Utanförskapet och ensamheten går hand i hand: när Muminpappan träffar hatifnattarna i början av historien belyses situationen av en ”så ensam måne” som lyser upp hela omgivningen med sitt särskilda ljus.

Genom hatifnattarna beskriver Tove Jansson Muminpappans försök till interaktion i en miljö som samtidigt fascinerar och attraherar, men där pappan ändå inte hör hemma. Hatifnattarna finner varandra som i en djup konspiration, men Muminpappan kan inte gå in i en ömsesidig relation med dem. Samtidigt känner han lättnad över att inte behöva tala med eller förklara något för hatifnattarna, i motsats till familjen där hemma, eftersom hatifnattarna varken har öron eller minsta intresse för andra. Till slut fortsätter hatifnattarna ändå med bleka ögon mot ett mål som Muminpappan inte känner till.

Det väsentliga är att man inte får någon som helst kontakt med hatifnattarna. De saknar alla personliga drag, allt det som gör oss unika och mänskliga. Man kan inte ens gräla med en hatifnatt, eftersom de saknar känslor och inte har någon särskild inställning till någonting. De blir inte upprörda, inte arga eller besvikna, men de blir inte heller glada eller bryr sig om någon.

Hatifnattarna saknar det individuella, det som gör oss speciella – och också sårbara. Se saknar allt det som möjliggör en djup, mänsklig relation. Tove Jansson verkar säga att hatifnattarna till och med på samma gång saknar frihet – den verkliga frihet som nära relationer möjliggör.

Fyrvaktarens kroniska ensamhet

Muminboken Pappan och havet visar i sin tur att det finns många olika slag av ensamhet. I boken är alla i muminfamiljen ensamma på sitt sätt. De genomgår en kris inom familjen och försöker anpassa sig till ett liv under nya förhållanden.

Inom psykologin kallas en känsla som inte har ett tydligt mål ofta för en existentiell känsla. Även ensamhet kan vara en existentiell känsla. Det är ensamhet som är inte förknippad med ett tydligt mål för den längtan man känner – det är bara en känsla av att ens sociala relationer inte är som de ska. Muminpappan försöker lösa sin kris genom att flytta familjen till en karg ö med en fyr. Det nya landskapet tar inte bort de svåra känslorna, även om de stormar som piskar ön tvingar pappan att möta dem på nya sätt.

I Pappan och havet upplever muminfamiljens medlemmar ensamhet trots att de är i varandras sällskap, men på ön träffar de också fyrvaktaren som de tror att är en fiskare. Han är alldeles konkret ensam. I fyra år har han i fullständig isolering väntat på att båtar ska komma, men ingen har kommit. Han har blivit bruten av sin situation. Han är inte van att tala med någon och har svårt att svara på tilltal. I sin ensamhet har han gått sin egen väg, lämnat vanliga sätt att kommunicera tills kommunikation har blivit något nästan omöjligt. Man får inte grepp om honom. Muminpappan blir så frustrerad på att fyrvaktaren aldrig reagerar att han beskriver honom som en skugga.

Man kan säga att fyrvaktaren i Pappan och havet är oavsiktligt ensam. Han har inte kontroll över sin egen situation. Ensamhetsforskning visar ändå att ofrivillig ensamhet är kopplad till skam och känslan av att vara övergiven, avvisad, bortglömd, oönskad och att man inte behövs. Fyrvaktarens ensamhet är ”ensamhet utan andra”, en ensamhet där det man gör inte blir betydelsefullt för någon annan och inte är kopplat till något större än en själv, till en gemenskap med andra människor.

Fyrvaktarens öde illustrerar också den värsta formen av ensamhet, en form som samtidigt är svår att åtgärda. När ensamhet är långvarig och kronisk blir det som en lins som färgar allt den ensamma ser, såväl det egna jaget och omgivningen som andra människor och relationen till dem. Ur en sådan djup ensamhet kan man inte ta sig av egen kraft, genom att ”gaska upp sig” eller ”ta sig själv i kragen”, utan det krävs åtgärder på såväl gemenskaps¬nivå som inom samhället omkring en.

Fortsättning följer…

I den andra delen av denna artikel fortsätter Sanna Tirkkanen att undersöka teman som ensamhet och utanförskap i Pappan och havet. Hon tittar på Lilla Mys, Muminmammans och Mumintrollets upplevelser på fyrön och hur de kan tolkas inom dessa teman.

Läs den andra delen av artikeln här.

Röda Korset har en lång muminhistoria

Sanna Tirkkonens artikel publicerades första gången i Finlands Röda Kors tidning Avun maailma / Hjälpens värld och återpubliceras här som en del av Röda Korsets långvariga samarbete med Moomin Characters.

Tove Janssons samarbete med Finlands Röda Kors började redan innan mumintrollen föddes, då hon ritade vykort för organisationen på 1930- och 1940-talen. Senare utvidgades samarbetet och till exempel 1964 designade Jansson en broschyr för Röda Korset om dess verksamhet för barn. Materialet, med muminfigurer i huvudrollerna, innehöll bland annat en läseordning för skolbarn.

Sedan dess har varumärket Mumin och Finlands Röda Kors varit involverade i flera gemensamma projekt, som till stor del fokuserat på att stödja barn och befrämja läskunnighet. År 2021 lanserade Moomin Characters tillsammans med Finlands Röda Kors och andra partner kampanjen Från a till ö med Mumin, som syftar till att förbättra barns förmåga att uttrycka sig själva. En nyare kampanj, Kompiskunskap med Mumin, erbjuder gratis utbildningsmaterial som utvecklats av Röda Korset för att lära barn viktiga känslokunskaper.

Mumintrollen fortsätter också att synas på olika produkter för att stödja Röda Korsets arbete i Finland.

Källor:

Jansson, Tove: Trollkarlens hatt (1956), Trollvinter (1957), Det osynliga barnet och andra berättelser (1962), Pappan och havet (1965), Kometen kommer (1968), Sent i november (1970)

Skribenten är akademiforskare i praktisk filosofi vid Helsingfors universitet. Hon leder ett forskningsprojekt om ensamhetens filosofi som finansieras av Finlands Akademi (2023-2027). Hon är också huvudansvarig för projektet Enhancing and Reassessing Enactivism (ERE) som finansieras av Institutet för humaniora och samhällsvetenskap vid Helsingfors universitet (HSSH) (2023-2024). Dessutom är hon aktivt involverad i projektet Politicised Loneliness som finansieras av Emil Aaltones stiftelse (2023-2026). Under läsåret 2023-2024 arbetar hon som gästforskare vid Heidelbergs universitetssjukhus i Tyskland och vid Köpenhamns universitet i Danmark. År 2020 vann hon Konestiftelsens pris Årets vetenskapspenna för sin artikel om ensamhet i Tove Janssons verk “Pappan och havet”, som publicerades i Psychotherapy Journal.