Det allra sista huset låg ensamt för sig självt under den mörkgröna väggen av granskog, här började ödemarken på allvar. Snusmumriken gick snabbare, rakt in mot skogen. Då öppnade det sista huset en dörrspringa och en mycket gammal röst ropade: Vart går du? Jag vet inte, svarade Snusmumriken. Dörren stängdes igen och Snusmumriken steg in i sin skog med hundra mil av tystnad framför sig.
Tove Jansson, från boken Sent i november (1970)
Det svaga suset av regn och rinnande vatten hade inte förändrat sig, det hade samma milda ton av ensamhet och fulländning. Men vad brydde han sig om regnet så länge han inte kunde göra en visa som handlade om regn.
Tove Jansson, från boken Sent i november (1970)
Hemulen vaknade långsamt och kände igen sig själv och önskade att han hade varit nån som han inte kände.
Tove Jansson, från boken Sent i november (1970)
Men han tyckte att de underliga orden var vackra och han hade aldrig förr haft en egen bok.
Tove Jansson, från boken Sent i november (1970)
Jag vill inte ha vänner som är snälla utan att bry sig om en och inte någon som är snäll för att slippa känna sig otrevlig. Och ingen som är rädd. Jag vill ha någon som aldrig är rädd och som bryr sig om en, jag vill ha en mamma!
Tove Jansson, från boken Sent i november (1970)
Tänk att få höra alla nattens hemlighetsfulla ljud inne i ett riktigt tält! Du har väl inte nånting som hjälper mot drag i örat?
Hemulen, från boken Sent i november (1970)
Vad som är trevligt med dig, sa Hemulen förtroendefullt, är att du säger så lite. Man tror att du är hemskt klok därför att du ingenting säger. Man får lust att prata om sin båt.
Hemulen, från boken Sent i november (1970)
Jag har mycket bra öron och fiskarna kan bli rädda och simma sin väg!
Tove Jansson, från boken Sent i november (1970)
Jag brukade stå framför den lilla tamburspegeln och se djupt in i mina sorgsna blå ögon medan jag försökte genomtränga mitt livs hemlighet. Med nosen i tassarna framsuckade jag: Ensam! Hårda Värld! Ödet är min Lott! och andra sorgliga ord tills det kändes lite lättare.
Muminpappan, från boken Muminpappans memoarer (1950)