Det är mycket besvärligt med små djur. Jag önskar att Gud aldrig hade skapat små djur eller sen skulle han ha gjort dem så att de kunde säga till eller sen skulle han ha gett dem tydliga ansikten. Mellanrum. Om man nu tänker på nattfjärilar. De flyger och flyger mot lampan och de bränner sig och sen flyger de dit igen. Det kan inte vara instinkt för det är inte ordnat på det sättet. De förstår ingenting och sen far de bara på. Sen ligger de på rygg och så darrar de med alla sina ben och sen är de döda. Har du skrivit färdigt? Låter det bra? Mycket bra, sa farmorn. Sophia reste sig och ropade: Säg såhär, säg att jag hatar allting som dör långsamt! Säg att jag hatar allting som inte låter en hjälpa till! Har du skrivit det ordentligt?
Tove Jansson, från boken Sommarboken
Sophia och farmorn satte sig i stranden för att tala vidare om saken. Det var en vacker dag med långa vindlösa dyningar. Just en sådan dag, i rötmånaden, händer det att båtar ger sig av ensamma från sina stränder. Stora främmande föremål söker sig in från havet, somligt sjunker och somligt stiger upp, mjölken surnar och sländorna dansar desperat. Ödlorna är inte rädda. När månen går upp parar sig de röda spindlarna på obebodda skär, där är berget en enda sammanhängande matta av mycket små, hänryckta spindlar.
Tove Jansson, från boken Sommarboken
Varför har du så bråttom? frågade Sophia och hennes farmor svarade att det är bra att göra saker just då när man vet vad man har att göra.
Tove Jansson, från boken Sommarboken
För mycket länge sen hade farmorn haft lust att berätta om allt vad de gjorde men just då hade ingen brytt sig om att fråga. Och nu hade lusten gått över.
Tove Jansson, från boken Sommarboken
Det är underligt med kärr. Man fyller dem med sten och sand och gamla stockar och gör en vedbacke ovanpå alltsammans men de fortsätter ändå med att bete sig som kärr. Tidigt på våren andas de is och har sin egen dimma som en åminnelse av den tid när de ägde svarta vattenhål och orörda vippor av starr.
Tove Jansson, från boken Sommarboken
Farmorn gick upp över berget och funderade på fåglar överhuvudtaget. Det föreföll henne som om inga andra djur hade deras förmåga att dramatiskt understryka och fullständiga ett skeende, årets och vädrets växlingar och de skiftningar som stryker genom en själv.
Tove Jansson, från boken Sommarboken
Nu var allting förändrat. Hon gick omkring med försiktiga, ängsliga steg medan hon stirrade i marken efter det som krälade och kröp. Buskar var farliga, sjögräset var farligt, regnvattnet, de fanns överallt, de kunde finnas mellan pärmarna i en bok, tillplattade och döda, för så är det att krypande djur, trasiga djur och döda djur följer ens liv från början till slut. Farmorn försökte tala om saken men hon klarade det inte. Den oförklarliga fasan är så svår att hjälpa.
Tove Jansson, från boken Sommarboken
Klok som hon var insåg hon att trotsåldern kan skjutas upp tills man är åttiofem och beslöt passa på sig själv.
Tove Jansson, från boken Sommarboken
Har jag räddat er? Det var inte meningen. Jag letade bara efter några sällsynta insekter som förde oväsen därnere.
Hemulen, från boken Kometen kommer (1946)
Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och säkra och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man försvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget.
Tove Jansson, från boken Sent i november (1970)