Jag brukade stå framför den lilla tamburspegeln och se djupt in i mina sorgsna blå ögon medan jag försökte genomtränga mitt livs hemlighet. Med nosen i tassarna framsuckade jag: Ensam! Hårda Värld! Ödet är min Lott! och andra sorgliga ord tills det kändes lite lättare.
Muminpappan, från boken Muminpappans memoarer (1950)
Men småningom inträdde en förändring; jag började grubbla över formen på min egen näsa. Jag lämnade den likgiltiga omgivningen åt sitt öde och funderade mer och mer över mig själv vilket jag fann vara en förtrollande syssel- sättning. Jag slutade fråga och greps istället av längtan att tala om vad jag kände och tänkte. Men ack, det fanns ingen annan än jag själv som tyckte att jag var intressant.
Muminpappan, från boken Muminpappans memoarer (1950)
En ny port mot det Otroliga, det Möjliga, en ny dag där allting kan hända om man inte har nånting emot det.
Tove Jansson, från boken Muminpappans memoarer (1950)
Flockar av sjöspöken kilade kors och tvärs framför stäven och i kölvattnet strödde vi havregryn åt en fnittrande svans av sjöfröknar.
Muminpappan, från boken Muminpappans memoarer (1950)
Flockar av sjöspöken kilade kors och tvärs framför stäven och i kölvattnet strödde vi havregryn åt en fnittrande svans av sjöfröknar.
Tove Jansson, från boken Muminpappans memoarer (1950)