“Det är förvånande många människor som går omkring med drömmen om en ö” skrev Tove Jansson, och hon hörde till dem som fick uppfylla sin dröm. Ön Klovharun blev en tillflyktsort, passion och en aldrig sinande källa till inspiration.
Klovharun är en liten klack ute i yttersta havsbandet i skärgården i Finska viken söder om Pellinge. Den steniga ön är så liten att Lilla My skulle kalla den en fluglort, men för Tove Jansson och Tuulikki Pietilä blev den ett sommarparadis som rymde en hel värld.
“De var ju inte helt unga när de flyttade ut dit, de var ju nästan 50. Många höjde nog på ögonbrynen när de satte igång med sin idé att bygga ett hus ute på den här öde skäret långt ute i havsbandet. Det fanns ingen el eller rinnande vatten på ön och det var svårt att ta sig dit. Eftersom det var frågan om två kvinnor trodde folk att de aldrig skulle klara det. Men de bevisade alla fel”, berättar Sophia Jansson, Toves brorsdotter som är konstnärlig chef och styrelseordförande för Moomin Characters.
Stugan på Klovharun består av ett enda rum med fönster i alla fyra vädersträck. Så här beskriver Tove den i Anteckningar från en ö, en bok med anteckningar om just Klovharun illustrerad med Tuulikkis vackra grafik och med omslag tecknat av Toves mammma, illustratören Signe Hammarsten Jansson.
Vi drömde om hur stugan skulle se ut. Rummet skulle ha fyra fönster, ett i var vägg. I sydost gav vi plats för de stora stormarna som rasar tvärs över ön, i öster får månen spegla sig i gloet och i väster finns en bergvägg med mossa och stensöta. Norrut måste man kunna hålla utkik för att se vad som kommer åkande och hinna vänja sig.
Från en lucka i golvet på stugan kan man klättra ner till husets kanske mest spännande del – en källare och bastu insprängd i klipphällen.
Tove och Tuulikki tillbringade nästan 30 somrar ute på Klovharun, ofta från april-maj ända till september. Men det var sällan lata dagar – bägge två var hårt arbetande konstnärer som skrev, tecknade, målade och gjorde grafik nästan dygnet runt.
“Klovharun blev ju för Tove och Tooti en tillflyktsort helt enkelt. Det var där de fick vara i fred. De kunde jobba just när de ville och så de ville. De var duktiga på att lämna varann i fred. Så fast stugan var liten hade de varsitt skrivbord. Och så hade de ju tältet i ravinen, om någon behövde extra lugn kunde man förflytta sig dit,” berättar Sophia Jansson.
Havet var en av de största inspirationskällorna för Tove Jansson, ett element som går i igen både i muminböckerna, de senare novellerna och hennes bildkonst, till exempel storm-målningen Åtta beaufort. Nedan ser du ett exempel på hur vardagslivet på Klovharun inspirerat muminböckerna – flera ser du i videon i den här artikeln!
Tove och Tooti började ursprungligen bygga stugan på Klovharun år 1964 för att de ville ha lugn och ro, något som börjat bli en bristvara på de platser längre inomskärs där den janssonska familjen bodde på somrarna. Men helt ifred fick de inte vara – besöken var många och ofta erbjöd sig värdparet att sova tältet som de hade byggt i öns ravin, medan gästerna inkvarterades i stugans enda rum.
Liksom Muminhuset var stugan på Klovharun öppen också för oanmälda gäster. En lapp i fönstret som fortfarande finns kvar uppmanar besökare att inte bryta sig in med våld – nyckeln hänger på ytterväggen.
Posten hittade fram också i skärgården. När Tove och Tuulikki åkte in till Pellinge för att proviantera fick Tove ofta tillbringa en hel dag med att svara på affärskorrespondens och beundrarpost. Hon fick i medeltal 2000 brev per år och satte en stor ära i att besvara dem personligen, och alltid för hand.
Månaderna på Klovharun var en efterlängtad kontrast till livet i Helsingfors centrum.
“Klovharun blev nog för dem det ställe dit de längtade hela vintern. Jag har kära minnen av att besöka dem under vintermånaderna på Kaserngatan och då gör de redan listor på allt de ska ha med sig till Klovharun, och framför allt Tooti som var väldigt organiserad, började packa kollina för ön ganska tidigt fast de inte kunde komma ut dit förrän allra tidigast i slutet på april”, säger Sophia Jansson.
Men allt var förstås inte idylliskt på ön. Under försommaren invaderades den av sjöfåglar som gjorde livet minst sagt utmanande för dess tvåbenta invånare. Så här beskriver Tove kampen i Anteckningar från en ö:
“Visst vet jag att sjöfåglarna kom först! De har sina gamla inregistrerade revir, gudvet hur många generationer tillbaka, och det är alldeles klart att de måste hata oss, de gör störtdykningar med gapande näbb och bara skriker. Tärnorna är värst, rena krigare, och de siktar bäst när de kackar ner oss. Dessa skimrande vita symboler för frihet och fjärran horisont håller på att få oss tokiga. Tooti kan inte göra grafik utan paraply och när hon hoppar hopprep om mornarna tas det som en krigsförklaring (det roar mig). Vi får inte simma, inte lägga nät, inte ens gå ner till båten, aldrig har jag blivit så övertygande hatad!”