Stormarnas mäktiga betydelse i Tove Janssons liv och litteratur

I Tove Janssons ateljé, det höga tornliknande höghuset som sträcker sig upp mot himlen ovanför Helsingfors tak inser man slutligen: havet och särskilt dess härjade stormar var inte endast hennes omgivningsmiljö och slumpmässiga naturfenomen.

Ovanför ateljéns arbetsbänk finns en hylla med en speciell samling böcker om stormar och sjögång. Insidan av ateljéns badrumsdörr är täckt av tidningsurklipp och fotografier på dramatiska havsäventyr och mäktiga stormar – till och med tornador.

För Jansson var havet och dess härjande stormar en alldeles central inspirationskälla – hon brukade även omge sig med saker som påminde om havet då hon befann sig längre bort från skärgården.

“Det är trevligare då det stormar.”

I Margareta Strömstedts dokumentärfilm “Mumin och havet” (1968) berättar Tove Jansson att hennes far Viktor Jansson, också kallad Faffan, “älskade stormar”: “Han tyckte att sommaren var för grön, för monoton, för slapp, det hände ingenting. Och sedan plötsligt sjönk barometern, och han blev väldigt uppspelt: han sprang omkring, mätte vattnets höjd och drog upp båtarna på land och varnade familjen – sedan brakade det loss.

Enligt Tove Janssons brorsdotter, Sophia Jansson, kan Toves och hennes fars kärlek till stormar kopplas till känslan av frihet: “Då det stormar springer vissa människor ut och dansar, för andra kan stormar till och med vara skrämmande. Tove förhöll sig till stormar på samma vis som sin far – på honom hade stormar en lugnande effekt”, berättar hon. “På ett vis är ju stormar en större makt än människan, man kan känna att man är i underläge, men å andra sidan kan effekten också vara motsatt: man kan slappna av och släppa loss eftersom stormen är större än människan.”

Enligt Sophia Jansson handlade det också om känslan av äventyr: “Stormar fyllde livet med innehåll: vad som helst kan hända, båten kan slita sig loss, träd kan falla. Det här kopplades till tanken om äventyr – det att storm kan leda till någonting oväntat, oplanerat”

Också Toves bror Per Olov Jansson minns familjens somrar och stormarnas charm i Pellinge skärgård. I boken “Muminvärlden och verkligheten – Tove Janssons liv i bild” (2014) berättar han: “En bit utanför östra sidan låg ett undervattensgrund. Där brukade vi krypa upp och sedan låta vågorna spola iväg oss. Det kunde bli en våldsam fart. Men Tove var aldrig rädd. […] Och hon var helt orädd när det gällde att dyka från höga bergskanter och trampoliner.”

“Jag tycker nog mer om när det stormar.”

Stormarnas roll i Tove Janssons liv var inte begränsad till somrar och höstar i Pellinge skärgård: hon dokumenterade dem på många olika vis som en del av litteraturen, illustrationerna och konsten som än idag glädjer miljontals människor världen runt. I somliga böcker, till exempel i muminberättelsen Småtrollen och den stora översvämningen (1945) är hela världen stormig och i flera berättelser utgör stormar stommen till äventyr, som i boken Pappan och havet (1965).

“Jag tycker nog mer om när det stormar. Bäst jag ger mig dit ut igen innan vågorna blir mindre.”

Småtrollen och den stora översvämningen (1945)

Att Tove Jansson fascinerades av stormar är uppenbart då man läser hennes litteratur:

Nu kom ett nytt mörker farande över vattnet, det var den stora stormen! Hon sprang emot den och blev omfamnad av vind, hon var både kall och glödande och ropade högt: Det blåser! Det blåser!

Sommarboken (1972)

Stormarnas förvånansvärda kraft illustreras finurligt i muminberättelsen “Filifjonkan som var trodde på katastrofer”. Där utsätts Filifjonkan inte endast för en kraftig storm som förstör hennes hus och egendom, utan också för en emotionell panik som leder till ett oväntat resultat; hon känner sig plötsligt fri:

Delvis kan detta kopplas till stormarnas visuella och sagolika kraft, vilket är Sophia Janssons gissning: “Stormar är också väldigt visuella väderfenomen: vågorna är stora och skummiga, molnen är dramatiska och levande, blixtrande. Det finns former, färger, ljud”

“Dock bör det noteras att Tove också bodde hela sitt liv invid havet, så det är naturligt att också stormar var en återkommande del i hennes konst och litteratur. I muminberättelserna är naturens kultur närvarande, inte till exempel stadskultur. Det intressanta är att Tove i sin senare litteratur fokuserade mera på människor, deras relationer och kommunikation sinsemellan”, tillägger Jansson.

“Och den sista sommaren hände något oförlåtligt; jag blev rädd för havet.”

Stormarnas roll i Tove Janssons liv förändrades till sist med åldern. Då hon var över 70 år mötte hon och livskumpanen Tuulikki en storm på ön Klovharun som i all sin makt till och med söndrade deras båt Victoria. Efter det var de tvungna att medge att de inte längre klarade sig där. I boken Anteckningar från en ö (1996) beskriver Tove Jansson känslorna: Det kom en sommar då det snabbt blev svårt att dra in näten. Terrängen började streta emot och blev fientlig. – – Saker och ting förvärrades, jag ville till exempel inte längre klättra upp på taket för att sota skorstenen – -.” 

Det blev till och med så att hennes tankar vände sig till det motsatta: “Och sista sommaren hände något oförlåtligt; jag blev rädd för havet. De stora vågorna betydde inte längre äventyr, utan endast fruktan och oro över båten och alla andras båtar som rör sig på vatten i dåligt väder.”

Slutligen packade Tove och Tuulikki ihop sina ägodelar på en gång och sa farväl till ön.

Trots att detta kan låta ledsamt kan man i händelserna också se en vacker respekt för att åldras och gå vidare i livet, som Sophia Jansson också säger: “Detta var faktiskt ett väldigt vackert slut för deras somrar där. Deras tid på Klovharun avslutades tydligt och radikalt, inte så att de skulle ha besökt ön mer och mer sällan. De medgav faktum, accepterade och åkte iväg. Deras historia på ön får en klar båge; det blev en helhet.