Muminböckerna är nästan som kärleksbrev till naturen: där får de minsta kryp och växter fina beskrivningar och illustrationer, och naturens krafter beskrivs med värdighet och respekt. För den som vill finns det också en djupare mening i naturbeskrivningarna.
Respekten gentemot naturens krafter kommer kanske tydligast fram i den näst sista muminboken, “Pappan och Havet” från 1965, där muminfamiljen flyttar från den bekanta och trygga Mumindalen ut till en avlägsen fyrö där stormar, havet och naturens krafter styr. Flytten motiveras av att Muminpappan tappat kontakten med sig själv och börjat uppleva sig själv som onödig. Berättelsen kan tolkas som Muminpappans försök att hitta sig själv – sin egen natur.
“Himlens och havets obegripliga och onåbara väldighet”
Boken understryker hösthavets enorma kraft som kan få en att känna sig väldigt liten i jämförelse till världen runt om kring. Därmed flyttas tankarna från sina vanliga vägar till någonting större: “Just så skulle man bo om man tyckte om stora vågor. Sitta mitt inne i bränningen och se väldiga gröna vattenberg komma gående och höra havet dundra fram över ens tak.”
Hösthavets kraft verkar också skydda öns fiskare från alla andra distraktioner och erbjuder en möjlighet till eskapism: “Det var så välsignat skönt att inte längre behöva bry sig om. Ingen som berättade och frågade, ingen och ingenting som det var synd om. Bara himlens och havets obegripliga och onåbara väldighet som strömmade över honom och förbi och som aldrig kunde göra honom besviken.”
I bokens första halva försöker Muminpappan kontrollera det pompösa havet och kanske också sig själv genom att förstå: “Idén med alltihop är att hitta havets hemliga lagar. Jag måste förstå det för att kunna tycka om det. ”
“Det är i alla fall en bra fiende!”
Muminpappan fokuserar i början av boken på de mest synliga förändringarna och mönstren i naturen, jämför dem med vetenskap och talar även om havet med en nästan arrogant attityd. Då han börjar inse att naturen inte är så förutsägbar som han hade antagit och att den inte kan kontrolleras på detta vis kommer han till en mer genuin förståelse. “Det är i alla fall en bra fiende! skriker pappan genom bränningen.”
Då Muminpappan börjar närma sig naturen och dess väsen, utan att längre stå ovanför den, syns det att han också visar tecken på en djupare förståelse av sig själv. Att närma sig naturen och acceptera den på detta vis syns i boken som att stödja mänskligheten, självacceptans och empatisk förståelse.
Vid slutet av boken beskriver Muminpappan havet och kanske också sig själv på ett neutralt vis, där han talar om närvaron av motsägelser och negativa sidor och dygder som en del av karaktärsdrag.
“Han kom fram till bränningen och stannade i sandkanten. Där vandrade hans hav förbi i våg på våg, fräsande och överdådigt, lugnt och våldsamt.”
“Han bara levde helt och hållet, från svansspetsen ända ut i öronen.”
Pappan och Havet är bara ett exempel på Tove Janssons många verk som speglar en djup respekt för havet, årstiderna och naturen. Det är dock fruktbart att visualisera hur muminberättelserna inspirerar naturen och hur starkt naturbeskrivningarna kan tilltala läsarens egna emotionella värld.
Efter att ha provat alla knep för att förstå havet kommer Muminpappan slutligen fram till slutsatsen att acceptans är en effektivare strategi än kontroll – både vad gäller hösthavet och naturen runt om kring, men eventuellt också vad gäller ens egen karaktär, identitet och sinne. På detta vis påminner boken oss om vår starka koppling till naturen och om hur viktigt det är att mitt bland alla to-do listor och hastiga steg stanna upp och lyssna till både den och till oss själva.
“Pappan slätade ut alla sina funderingar, han bara levde helt och hållet, från svansspetsen ända ut i öronen.”