Om man är arg så är man arg, konstaterade Lilla My och skalade sin potatis med tänderna. Man ska vara arg ibland, vartenda knytt har rätt att vara ilsket.
Lilla My, från boken Pappan och havet (1965)
Så underligt att folk kan bli melankoliska och arga av att ha det bra. Men är det så, så är det så. Och då är det väl bäst att börja om från andra ändan.
Muminmamman, från boken Pappan och havet (1965)
De sysslade alltid. Stilla, oavbrutet och intresserat höll de på med små små ting som uppfyllde världen.
 
Tove Jansson, från boken Pappan och havet (1965)
Lampan susade medan den brann. Den gjorde allting nära och säkert, en tät krets som var familjen och det de kände och litade på och utanför var det främmande och osäkra som staplade mörkret högre och högre och längre världens ände.
Tove Jansson, från boken Pappan och havet (1965)
Jag är alldeles för lite intresserad av folks hemligheter för att föra omkring dem. Förresten talar de om dem själva förr eller senare.
Lilla My, från boken Pappan och havet (1965)
Är du lessen för nånting? frågade mamman. Nej, sa Mumintrollet. I morgon är det en ny lång dag, sa mamman. Alldeles ens egen från början till slut. Det är väl en trevlig tanke.
Tove Jansson, från boken Pappan och havet (1965)
Muren av ved blev högre och högre, till slut stod mamman och sågade i ett eget litet utrymme som gav henne en utsökt förnimmelse av trygghet. De torra pinnarna radade hon in under spiseln men den fina veden nändes hon inte hugga upp. Förresten hade hon aldrig varit särskilt bra på att hantera yxa.
Tove Jansson, från boken Pappan och havet (1965)