23.04.2019

Hur allting började: Den bortglömda första historien om mumintrollen och hur de hittade Mumindalen

”Till slut kom de till en liten dal som var vackrare än något de sett tidigare på dagen. Och där, mitt på ängen, stod ett hus som nästan liknade en kakelugn, mycket fint och målat med blå färg.”

Det här är den första, magiska beskrivningen av Mumindalen med det ikoniska Muminhuset. Orden avslutar den allra första Mumin-berättelsen, Småtrollen och den stora översvämningen (1945).

Berättelsen har en speciell plats i Mumin-bibliografin. Trots att det är den första berättelsen om mumintrollen, är det den kanske minst kända boken. Den fick just ingen uppmärksamhet i början och sålde i anspråkslösa 219 exemplar. Trots att Mumin blev en internationell succé redan på 1950-talet översattes den första Mumin-berättelsen till engelska så sent som år 2005. Under många år gjordes det inga nytryck av boken, och den var mycket svår att få tag på.

Boel Westin, den kanske mest meriterade Mumin-forskaren, som bland annat har skrivit Tove Jansson-biografin Ord, bild, liv, har kallat Småtrollen och den stora översvämningen för ”Muminverkets urberättelse”. Trots den här ställningen har boken setts som något av en självstående prolog till de åtta kapitelböckerna om Mumintrollen, snarare än en ”officiell” Mumin-bok, kanske för att den skiljer sig rätt mycket från de senare böckerna både vad gäller berättarteknik och det visuella.

Småtrollen visar hur de tidiga mumintrollen såg ut och ger intressanta referenser till de teman och karaktärer som Tove Jansson utvecklade i de senare böckerna och serierna som gjorde henne världsberömd några år senare.

 

 

Muminologins urkälla

I ”Småtrollen och den stora översvämningen” är Mumintrollet och Muminmamman på jakt efter den borttappade Muminpappan och flyr undan en stor översvämning. De rör sig igenom en mörk och hemlighetsfull skog och stöter på många spännande karaktärer under vägen.

Vi lär för första gången känna bland andra hemuler och hattifnattar, karaktärer som spelar mera centrala roller i sernare Mumin-böcker. Men boken presenterar också flera karaktärer som aldrig mera dyker upp i Mumin-universet, som den blåhåriga skogsflickan Tulippa, en rödhårig sjöräddar-pojke i ett glastorn och en gammal herre med trädgård gjord av sötsaker som ger mumintrollen ont i magen.

Boken ger också en intressant inblick i mumintrollens historia. En kväll framför lägerelden berättar Mumintrollets mamma för Mumintrollet om hur deras förfäder förr i tiden ”levde tillsammans med hustrollen hos människorna, mest bakom deras kakelugnar”.

”Några av oss finns nog kvar där än”, sa mumintrollets mamma. ”Där folk ännu har kakelugnar, nämligen. Men värmeledningar trivs vi inte med.”

Tove Jansson var redan en etablerad bildkonstnär när Småtrollen kom ut år 1945. Hennes säkra handföring syns i de vackra teckningarna i bläck och målningarna i böljande vattenfärg.

Bokens sista målning visar ett glatt, soligt landskap med blommor och fåglar som flyger över ett inbjudande hus som ser väldigt mycket ut som en kakelugn.

 

En fristad för kryp på flykt

För den som kan sin historia är det lätt att se att Småtrollen och den stora översvämningen är skriven i en orolig tid. Hotet mot världen så som mumintrollen känner den är ständigt närvarande, familjen är splittrad och Mumintrollet och hans Mamma möter allehanda kryp som liksom de själva är på flykt undan den annalkande katastrofen. Mumintrollen både får och ger hjälp – ett tema som är centralt i Mumin-berättelserna.

Överallt flöt det omkring möbler och hus och stora träd som översvämningen tagit med sig. Jag tror jag vill hem igen! sa det lilla djuret, men ingen hörde på honom. De andra hade fått syn på något underligt som kom dansande och snurrande i vattnet. Det är skeppsbrutna, skrek mumintrollet som hade skarpa ögon. En hel familj! Mamma, vi måste rädda dem!  Det var en stoppad lässtol Det var en stoppad länstol som kom gungande mot dem, ibland fastnade den i trädtopparna som stack opp över vattnet, men slets loss av strömmen och drev vidare. Inne i stolen satt en våt katt med fem lika våta små ungar omkring sig. ”Arma moder!” skrek mumintrollets mamma och sprang ut i vattnet ända till midjan. ”Håll i mig så försöker jag få tag i dem med svansen!”

Tove använder inte ord som tolerans, generositet och respekt, men det är värderingar som blir stadigt grundmurade i denna första Mumin-historia. Den trygga, varma, inbjudande dalen är en välkommen kontrast till den stora osäkerhet som tecknas fram i början på boken, med den försvunna Muminpappan och den anstormande översvämningen.

Mumindalen speglar krigets verklighet

Tove Jansson skrev den första Mumin-berättelsen under Vinterkriget, som Finland utkämpande mot Sovjetunionen under några iskalla månader 1939-1940. Kriget gjorde henne djupt deprimerad, och hon beskrev det som att hon tappade färgerna och inte klarade av att måla. Berättelsen om Mumintrollen gav Tove en trygg tillflyktsort i fantasin, en plats där hon kunde glömma krigets skrämmande och karga vardag, och skapa något med ett lyckligt slut ”min allra första happy end”, som hon skrev i ett senare förord till boken.

Huvudkaraktär i boken blev det lilla mumintrollet, som hade förekommit i hennes teckningar redan i flera år, bland annat i de karikatyrer hon gjorde för tidskriften Garm, där hon förövrigt på ett ytterst modigt sätt gjorde narr av både Stalin och Hitler.

Fara, hot och rädsla förekommer i berättelsen på samma sätt som de gjorde i folks liv under den tid den blev till. Sorg och förlust var bittra realiteter, men också ett aldrig sinande hopp om en bättre framtid. Samtidigt som boken är en berättelse om katastrof och överlevnad är den en rolig äventyrshistoria där familjen är central. Och som vi avslöjade redan tidigare är blir det ett lyckligt slut, för vad annat kan man vänta sig i en Mumin-berättelse?

I nästa avsnitt i vår serie om Mumin-böckerna berättar vi om Kometen kommer, som ofta kallas den första egentliga Mumin-boken.

 

Vad tyckte du om artikeln?

Dela artikeln med dina vänner!