"Jag älskar pappas hippor. De kan räcka många nätter, att vakna och somna igen och gungas av röken och musiken och sen plötsligt ett vrål som går kallt genom värmen ända ner i fötterna."
"Bordet är det vackraste. Ibland stiger jag upp och tittar på bordet över balustraden och kisar och då blir det ett skimmer av glas och ljus och alla saker som ligger omvarann och gör en helhet som på en tavla. Det är viktigt med helhet. Somliga bara avbildar saker och glömmer helheten. Jag vet nog. Jag vet mycket som jag inte säger."
Utdrag ur Tove Janssons bok Bildhuggarens dotter (1968)
Ansvaret för familjen – och framför allt kärleken till familjen – var också en av orsakerna till Toves gryende konstnärskarriär. Ham var slutkörd av den stora arbetsbördan och försörjningsplikten. Redan som 14-åring fick Tove hjälpa Ham med en omslagsteckning. "Ska jag låta mamma slava ensam, när morbror Einar tror jag kan hjälpa henne.”, skrev 16-åriga Tove i ett brev. Ham kom därför att bli en viktig lärare för Tove på hennes tecknar- och illustratörsbana, och hon öppnade också vägen för Tove till förlagen och redaktionerna.
Under sitt första studieår i Stockholm skrev Tove:
”Jag måste bli konstnär för familjens skull.”
År 1947 utarbetade Tove sin första ex libris med ett av sina viktigaste valspråk: "Labora et amare"
Viktors brev från fronten är en levande historieskrivning, medryckande berättelser färgade av längtan och stämningar. "Det här är inget vanligt krig – här fås och gives ingen pardon", skrev han till Ham från fronten. Den livsglade konstnär som åkt till fronten var en alldeles annan människa, inbunden, dyster och skrattade nästan aldrig när han kom hem. Det var bara stormarna som gjorde Faffan riktigt lycklig: stormen gav honom en möjlighet att ta ansvar, rädda det som räddas kunde och samla ihop allt som hade gått i kras.
"Pappa blev mer och mer dyster och till slut talade han inte alls. En morgon for han inte ens ut för att meta utan låg kvar i sängen och stirrade i taket och gjorde en liten mun. Och det blev hetare och hetare. Men sen alldeles plötsligt steg vattnet. – Dörren flög upp och började slå och vi sprang ut på trappan och såg det gå vitt bakom Hällsten och sen såg vi vattnet glimma ända uppe vid brunnen och pappa blev glad och skrek fan ett sånt väder och drog byxorna på sig och var ute i ett nafs. – Allt som fanns på backen hade flutit ut i havet och landvinden drog det ut mot sundet och det blåste värre och värre och vattnet bara steg. Jag skrek också av glädje och vadade hit och dit och kände hur gräset flöt omkring i vattnet och snodde sig om mina ben. Jag räddade brädor och ibland sprang pappa förbi och halade in stockar och ropade: vad säger du om dethär!? Det bara ökar! –Så slängde pappa upp dörren och for in i köket och ropade: fan! Kan du tänka dig! Det har stigit en halv meter i båthuset! Leran är rena såsen. Är det inte som fan. Ingenting att göra åt.
Det var förskräckligt, sa mamma och såg lika glad ut som pappa."
Utdrag ur Tove Janssons bok Bildhuggarens dotter (1968).
Dottern Signes emancipation tog sig uttryck i friluftslivet: hon vandrade, paddlade, seglade, klättrade i berg, åkte skidor... Hon ville studera, utöva ett yrke och skapa sina egna förutsättningar precis som männen. Hon engagerade sig i den gryende svenska flickscoutrörelsen. Tidigare hade scoutingen varit tillgänglig bara för pojkar. Flickor skulle idka ett aktivt friluftsliv på pojkars vis!
Signe Hammarsten studerade vid Högre konstindustriella skolan och fick goda betyg. Hon skulle bli teckningslärare, men drömde om en karriär som bildhuggare: Det var emellertid mycket svårt för en ung kvinna vid sekelskiftet 1800-1900. Familjens pengar räckte inte längre till Signes studier när småbrödernas studieavgifter hade avklarats. Men Signe lyckades ändå gå några bildhuggarkurser och lärde sig gipsgjutning.
Konststuderanden Signe ville också resa. Under sin andra Parisresa träffade hon sin blivande make Viktor.
Redan före äktenskapet måste Signe överge sina radikalaste konstnärsdrömmar. Från första början samarbetade hon med Viktor vid gipsgjutningen och började småningom också signera makens verk. Vid behov kunde hon ibland också göra små förbättringar på dem.
Studeranden och läraren Signe fick överge sina drömmar om en bildhuggarkarriär och blev tecknare, hustru och mor. Familjens regelbundna inkomster kommer framöver från Hams teckningar. Hon var en av den tidens kändaste tecknare och fick sedermera tjänst på Finlands Banks sedeltryckeri. Frimärkskonstnären Signe hade långa dagar och fortsatte ofta på kvällarna som omslagstecknare och illustratör.
Historier och berättelser är viktiga ingredienser i familjen Janssons liv. Liksom Tove gav bröderna Per Olov och Lars (f. 1926) ut sina egna debutböcker på 1940-talet.
Lars var bara 15 år när hans äventyrsbok Skatten på Tortuga (1941) publicerades och fick ett mycket positivt mottagande. Omslaget var av Ham, liksom även omslagen på Lars följande böcker Härskaren (1945) .. och ändå gryr dagen (1946) samt Jag är min egen oro (1950).
Per Olovs novellsamling Ung man vandrar allena utgavs år 1945, samma år som Toves första bok om mumintrollen utkom. År 1946 publicerades Per Olovs roman Bok med Lyckligt slut. Ham illustrerade och gjorde omslaget även till Per Olovs böcker.
Brödernas ungdomsverk beskriver livet i konstnärsfamiljen och konstnärshemmet. Enligt professor Boel Westin, som skrivit Tove Janssons biografi, har böckerna tydliga beröringspunkter med familjen Jansson – men skrivandet hade också en större innebörd: å ena sidan var det en revolt mot bildernas herravälde i familjen. Å andra sidan var det en naturlig fortsättning på den självklara berättartraditionen i familjen.
Syskonen hade gemensamma arbetsprojekt under hela sitt liv. Ett av de kändaste projekten är de tecknade muminserierna som är ett resultat av Toves och Lars samarbete. På 1950-talet blev den hårda produktionstakten för mycket för Tove. Det var en stor lättnad för henne när Lars tog över hela ansvaret för de tecknade muminserierna år 1959. Fram till år 1975 hann Lars med 52 långa tecknade serieberättelser. Hans skönlitterära produktion, som fått en så fartfylld start när han var ung, avtog därför: under den tid som Lars tecknade muminserierna publicerade han endast en roman, en spänningsroman förlagd till London, Femtusen pund (1967). Den blev kritikerrosad och senare omarbetad till tv-filmen Tuomas Murasen rikos (1994, regi Jukka Sipilä).
Per Olov var fotograf. Han har dokumenterat både Tove, hennes verk och hennes ateljé. Ett exempel på syskonens senare samarbete var den sista muminboken, fotografiboken Skurken i Muminhuset (1980).
Tove Jansson, Bildhuggarens dotter (1968)
Signes far, Toves morfar Fredrik Hammarsten kom från Östergötland. Efter olika befattningar som pastorsadjunkt, komminister och kyrkoherde blev han kyrkoherde i Jakobs församling i Stockholm år 1880. Han sades vara en predikare av Guds nåde: en ödmjuk och anspråkslös man som med sina predikosamlingar blev en av tidens mest lästa uppbyggelseförfattare.
År 1980 ingick Fredrik äktenskap med Elin Emanuelsson. Elin var själv dotter till en känd väckelseman och prost. I sin ungdom kallades hon ”prästens vilda jänta”. Som tiden föreskrev gick hon in i rollen som prästfru och mor. Men ungdomens frisinne gick i arv till Signe, som blev den vilda prästjäntan i nästa generation.
Ham hade en stor släkt och många syskon som var mycket viktiga för Tove. Hennes äventyrliga och excentriska morbröder Torsten, Olov, Einar och Harald var fulla av berättelser. De gjorde ett starkt intryck på henne och inspirerade henne att skriva novellen Mina älskade morbröder. Tove lyssnade på sina morbröder, som tävlade i att berätta spökhistorier och hon konstaterade att lusten att fabulera är ”ett släktfel jag inte rår för”.
